COP16 slutade i ofullständiga förhandlingar och försenade avtal om finansiering

I den positiva vågskålen ledde mötet till ökad förståelse för behovet att rikta finansiella flöden i linje med målen för biologisk mångfald. Deltagandet från finansministrar och centralbanker var också högre än tidigare. Men dessa framsteg ledde oss inte hela vägen,

länderna lyckades inte enas om en tydlig finansieringsplan.

COP15 resulterade i Kunming-Montreal Global Biodiversity Framework (GBF) som syftar till att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald till år 2030. COP16 blev därför en stor besvikelse och ett bakslag som hotar att undergräva förtroendet för GBF.

Inför konferensen uppmanade vi nordiska regeringar att ta ett helhetsgrepp om arbetet för biologisk mångfald. I Sverige var det finansminister Elisabeth Svantesson, finansmarknadsminister Niklas Wykman och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari som kunde ta initiativ som skapar bättre förutsättningar för kapitalet att verka i positiv riktning för biologisk mångfalt genom de tre F:en - Fastslå, Förtydliga, Fasa ut 

1. Fastslå finanspolitiska mål.Finansiella flöden behöver riktas om så att de inte bidrar till att skada biologisk mångfald. Regeringen bör skapa förutsättningar och incitament för att styra kapitalet i rätt riktning och visa vägen för andra länder.  
2. Förtydliga risker genom skärpta redovisningskravför bolag i kombination med regleringar för olika sektorer. Rapporteringskrav är inte nog, det behövs tydliga ramverk och regler för hur bolag ska agera och inte. 
3. Fasa ut subventioner som i dag aktivt bidrar till naturförlust. Sverige och andra OECD-länder överför årligen miljardbelopp till sektorer som skadar miljön. 

Regeringar från samtliga länder skulle framför allt ha lämnat en handlingsplan och strategi för biologisk mångfald inför mötet, men den svenska kom aldrig. GBF framgång bygger på att länder implementerar planen nationellt. Vi har förespråkat att regeringar ska utveckla ambitiösa omställningsplaner och även att finansinstitutioner och företag ska krävas på egna planer. Det krävs ett helhetsgrepp från regeringar. Starka rapporteringskrav och konkreta omställningsplaner från både företag och regeringar är avgörande.

Investerare och kapitalförvaltare behöver få bättre möjligheter att fatta rationella och hållbara investeringsbeslut. Det är lika mycket en fråga för finansministern som för miljöministern givet betydelsen för svenskt näringsliv och ekonomi. Även om vi välkomnar de nya finansiella åtaganden som presenterades i Cali, kommer dessa inte att vara tillräckliga för att fylla gap för att hantera biodiversitetskrisen, vilket vi poängterade redan inför COP16. Resursmobilisering är fortfarande en nyckelfråga, och det kräver att även finansministrarna ägnar mer uppmärksamhet åt frågan.

Tiden är knapp, och vi måste agera snabbare och kraftfullare. Att förändra det ekonomiska systemet är svårt, att prioritera naturen kan vara en utmaning, att avskaffa subventioner som skadar naturen kan vara svårt, påverka tillväxten och till och med få sociala konsekvenser. Det kräver modigt ledarskap.